enassus

Finns inget att säga om hur jag känner mig just nu, för allting känns värdelöst och jag finner inga ord till att beskriva mina känslor. Jag känner ingen glädje alls just nu och jag finner ingen energi till att fortsätta. Vad är det för mening egentligen? Jag vill kunna vara glad över det jag har och kunnat känna mig lycklig, men det är någonting som saknas i mitt liv för att jag ska kunna känna mig hel. Det hål jag har inom mig verkar inte gå att fylla igen, jag vet inte riktigt vad det är som saknas för att jag ska kunna känna glädjen igen, men någonting är det. Jag försöker vara glad så gott det går men när jag är själv det är då jag känner hur ensam jag egentligen är och hur jag förstör för mig själv genom att låtsas vara något jag inte är, glad. Varför kan inte jag finna min inre tröst och leva det liv jag vill leva?

Jag behöver någon som förstår mig, någon som kan tala om för mig att någon dag kommer alltid att bli bra. Fast iofs så skulle jag inte tro på dem orden, försöker tro, men det är inte så lätt längre. Nu för tiden så tror jag inte på ord, det är som om man säger det bara för att lindra situationen men det hjälper inte ett dugg. Varför ska man säga någonting som inte stämmer, någonting som inte kommer att hända? Varför änns säga någonting alls? Jag känner mig negativ till allt, fast jag egentligen inte borde. Visst har jag varit med om motgångar också, det har väl alla någon gång men felet med mig är att jag aldrig kommer över dem. Jag går runt och tänker på saker som har hänt för ett bra tag sen och funderar på hur det skulle vara om det aldrig hade ägt rum. Undra hur saker och ting hade sett ut då. Jag hade kanske mått bättre och det där hålet kanske inte hade varit så stort som det är idag. Kanske hade jag uppskattat saker och ting mer då än vad jag gör nu. Kanske hade jag inte varit så negativ till allt. Kanske hade jag helt enkelt varit lyckligare.

Jag uppskattar verkligen det jag har men jag vill må bättre. Glad över att jag har min familj och jag hoppas dem alltid stannar kvar hos mig. Visst har jag fått veta saker jag inte vetat innan som jag aldrig trodde var sant, men det förändrar ingenting. Förutom att man blev ledsen från början när man fick veta det, men som sagt, det förändrar ingenting. Saker och ting kommer vara som jag alltid trott det har varit. Du är ingen annan person för mig bara för att jag har fått veta detta. Det var väl lite jobbigt från början, men inte på ett dåligt sätt. Du betyder lika mycket för mig som du gjorde innan detta besked.

Jag vill finna någon jag känner mig trygg med. Någon som jag kan lita på och någon som jag kan prata med allting om, det spelar liksom ingen roll vad det är, jag ska alltid kunna prata med den personen. Jag vill kunna känna lyckan och glädjen att vara med denna person samt kärleken. Varför kan inte jag få känna på hur det är att man duger för någon? Att man betyder någonting för en annan person? Allt jag behöver är kärlek, det är tydligen för mycket begärt. Ensamheten är den värsta och sorgen är som stryptag till allt positivt, man kan inte gå runt och vara glad när man inte är det. Man mår så mycket sämre med tiden.