enassus

Allting verkar bara gå ner för. Vill bara att allting ska bli bra, vill inte gå runt och oroa mig hela tiden. Jag klarar inte av att gå runt och låtsas vara glad inför alla andra, men vill ändå inte visa min smärta. Vill inte visa mig sårbar. Jag behöver känna mig lycklig och känna att det finns någon som bryr sig, men jag känner mig helt ensam. Denna värld består av hat, bråk, ensamhet och kriminalitet. Vart är kärleken och allt det vackra? Nej det är bara sånt som existerar i kärleksfilmer. Ingenting finns på riktigt. Det är inte alls så fint och romantiskt som det är på alla filmer. Men man kan ju alltid fortsätta att hoppas att en dag kanske man hittar allt som är vackert och kanske till och med kärleken. Men just nu som jag känner så blir man bara sårad och att ingenting spelar roll vad man gör.

Jag hoppas bättre tider är påväg. Det känns som om jag går i en dimma, en svart sådan, och att jag aldrig kommer kunna ta mig ur. Alla i min omgivning verkar försvinna mer eller mindre. Vill inte leva ensam, vill ha någon hos mig.

Jag hatar lögner och otrohet, är man inte mer värd? Det som tar på en det är att en annan person ljuger mig rakt upp i ansikte, det tar. Man blir så djupt sårad när man sen får veta sanningen när man egentligen trodde på den andra personen men man får då inse att allting, precis allting, är bara en lögn.

Varför är det så svårt för vissa att tala sanning? Är det bättre att ljuga då? Jag har så många frågor som snurrar i mitt huvudet men svaret är djupt begravt, för det verkar som om ingen kan svara på det. Varför ska en människa behöva må så jävla dåligt? Det sägs att bara man själv vill, så kan man må bra. Men hur i helvete ska man kunna glömma allt som man har som minnen, dåliga minnen. Och det sägs också att alla personer är inte likadant, men jag har tydligen träffat likadana människor som beter sig lika illa därför dras alla med i samma stup. Visst ska man fokusera på det bättre men det är inte lätt när det känns som om jag står kvar på samma plats vad jag än försöker göra för att det ska bli bättre.

Jag kan säga såhär, jag har inte haft det lätt i mitt liv. Skulle jag berätta allt så tror jag nog att ni skulle förstå mig. Visst jag vet att det finns fler som har det lika dåligt eller till och med sämre, men jag kan inte prata för dem. Jag pratar för mig själv. Det finns en person som vet nästan allt om mig, men den personen har också sårat mig djupt flera antal gånger. Men jag känner ändå att det är den enda jag kan prata med om allt och gråta i dens famn. Det finns ingen annan jag känner så för. Det finns andra personer jag har berätta vissa andra saker för, men dem trodde mig inte änns. Så vad är dem för vänner egentligen? För varför i hela världen skulle jag ljuga om en sån sak? Så dum i huvudet är jag inte.

Hade jag ljugit, varför hade jag då gått runt och mått dåligt? Tror ni verkligen att jag skulle ljuga om en sak och sen gå runt och må dåligt? Ni hör ju själv hur det låter, det låter patetiskt. Jag skulle aldrig göra det. För jag ljuger inte, jag vet hur det är att gå igenom bland annat den här saken jag syftar på nu. Och det är inte lätt. Man går runt och är orolig ständigt. Och man får tillbaka bilder om händelsen. Man kommer aldrig över det, man kan bearbeta det hur mycket som helst, men i längden kommer man inte över det. Man lär sig att hantera det, men aldrig kommer över det.

Vissa till och med skriver om sånna saker allmänt, men det gör inte jag. Jag vill inte att varje människa ska veta vad som har hänt, vem eller vilka som har varit delaktiga. Och inte vad jag har gått igenom. Jag har inte lärt mig att bearbeta det här, jag har alltid hållt det inom mig. Jag kan inte änns prata om det. Jag har fått stöd av en person och det är jag tacksam över. Men jag önskar att en till person som jag har ställt upp på åtminstonde kunde tro mig.

Jag har förlorat en värdefull människa i mitt liv, jag kommer aldrig få tillbaka den delen av mig. Den delen kommer alltid att fattas. Men aldrig, aldrig någonsin, kommer någon ta din plats. Så är det bara. Men du hade det inte lätt, du var sjuk och led otroligt mycket. Så vad som hände, kan man säga, vad tur. För du slapp ditt lidande och fick en snabb död. Du hade kanske levt i några år till, men med lidande. Därför kanske det var bra det som hände. Men jag skulle vilja att du var här hos i dag och hade ett normalt liv, frisk och kry. Men man kan inte spola tillbaka tiden.

Jag ville bara skriva av mig lite, känner mig lite nere och har inte någon just nu att prata med. Det finns dock vissa personer som tycker att jag borde gå till någon och prata med men jag vill inte sitta vid en okänd person och prata om allt. Jag vill hellre ha någon som kan stötta mig och krama om mig när jag mår som sämst. Jag behöver riktigt stöd, inget jävla påhitt. Någon männsklig att prata med, inte någon som bara "gör sitt jobb". Därför vänder jag mig till dem som jag vet jag kan vissa min smärta och som ja kan prata med. De är få, men dem finns.